Porträtt: Ingela Porseland
Jag trodde aldrig att det var cancer. Hostan var envis, som en förkylning som aldrig gav sig. Månaderna gick, men först efter åtta månader – när hostan utvecklades till bronkit – sökte jag vård. Tanken på cancer fanns inte där. Den kom först senare, när husläkaren skickade remissen vidare till lungmottagningen. En tisdag i augusti fick jag veta att jag borde ta med någon till besöket på Lungmottagningen. Det skulle ta två och en halv timme. “Det var då beskedet kom: tumör i lungan, med lättare spridning. Det var starten på en resa som förändrade hela mitt liv.”
Chocken kom på Brogyllen
Ingela beskriver sig själv som kolugn i början. ”Efter min operation fann man spridning på lymfor bakom bröstbenet. Det ledde till strålning efter operation och efter att de markerat kryssen på huden i november hann sjukdomen ge sin första kraftig reaktion. Ingela gick till kafé Brogyllen i Göteborg efter att de svarta kryssen markerats på hennes kropp. Hon beställde fika. Först där, mitt i sorlet och kaffedoften, kom tårarna. ”Jag samlade mig och hamnade i Nordstans julfirande. Jag grät och grät, och till slut hade jag hamnat i en skoaffär och blev sittande. Efter en stund fick jag tag på min dotter. Det var som att trycka på en knapp – en panikångestattack, den första och enda.”
Ingelas man hämtade henne och en kurator ringde upp dagen efter.
”Jag skulle fylla 53. Jag tänkte att nu är det slut. Jag kommer dö innan jag ens hunnit bli äldre än min mamma, som gick bort när hon var 58 år efter sviter av att ha haft diabetes typ 2 i 30 år.”
Behandlingen – och den osynliga tröttheten
Ingela genomgick en tuff kombination av cellgifter och strålning för att hejda spridningen. Det var värre ställt med henne än hon hade förstått. Kroppen blev tung och orkeslös. ”Fatigue är något annat än att bara vara trött. Man kan ha sovit hela natten, gått och ätit frukost – och sedan vara helt slut. Det går inte att förstå förrän man själv är där.”
Röntgenkontrollerna under fem år skapade en ständig stress. Ingela väntade alltid på läkarens ord innan hon själv vågade känna efter hur hon mådde. Oron blev som en följeslagare som tyst gnagde i bakgrunden. ”Det gick så långt att man gjorde en demensutredning på mig. Tack och lov var det bara en lindrig kognitiv nedsättning som kan ta tid att komma ur.”
Dansen och Kraftens Hus – livlinorna
Två saker höll Ingela uppe: Dansen och Kraftens Hus.
Hon hade dansat sedan 1980-talet och återupptagit buggen redan 2013 för att ta sig ur en depression. När cancern kom blev dansen återigen hennes medicin. Där, på dansgolvet, fick hon tillbaka konditionen, skrattet och känslan av att vara levande.
Och så Kraftens Hus. Sedan 2018 har hon haft en självklar plats där, först i Borås och numera i Göteborg. Det blev tryggheten, den fasta punkten, platsen där hon kunde dela tankar som var för svåra att prata om hemma. I familjens ögon var hon frisk, men på Kraftens Hus fanns människor som förstod att resan inte tar slut vid friskförklaringen. ”Det är en morot att gå dit. Annars blir man hemma. Där kan man prata, eller bara vara. Och vill man inte gå ensam kan man ta med någon – alla är välkomna.”
Friskförklarad – men inte färdig
I mars 2024 blev Ingela friskförklarad. Men det var ett besked som bar på dubbla känslor. Lättnaden blandades med skuld. ”Det är som om jag är den enda överlevande i en flygkrasch. Andra jag lärt känna under resan, med samma diagnos, finns inte längre. Då blir det jobbigt att säga att jag är frisk. Samtidigt vill jag ge andra hopp. Det blir dubbelt.”
Ingela önskar att fler som friskförklarats skulle våga söka sig till Kraftens Hus, för att visa att resan inte tar slut där. “Erfarenheten av att vara både sjuk och frisk gör att man har mycket att bidra med.”
Ett nytt sätt att leva
Idag ser hon på livet med andra ögon. Hon har ingen “åldersnoja” – tvärtom är varje födelsedag ett firande över ännu ett år hon får leva. Hon har insett att lungcancer kan se ut på många olika sätt och att kunskap och erfarenhet är nyckeln till hopp. ”Jag vill visa att allt inte är svart. Att man kan göra saker fast man är sjuk. Erfarenheten har lärt mig att ta vara på livet på ett helt annat sätt.”
Engagemanget framåt
Ingela har aldrig släppt Kraftens Hus – och det kommer hon inte göra heller. Där får hon både ge och ta emot, där kan hon dela sina erfarenheter och stötta andra i olika skeden. Genom sitt engagemang i föreningslivet, i Lungcancerföreningen, som patientföreträdare och som volontär på Kraftens hus Göteborg, vill hon bidra till att fler får känna samma trygghet och gemenskap som hon själv har funnit.
”Jag vet att man kan känna sig ensam på resan, men här på Kraftens hus behöver ingen vara det.”